Tankar

Jag, precis som alla andra, har blivit rätt kass på att skriva blogg på sistone, men det är just det, har man inget att skriva om är det inget kul, då blir det bara som utfyllnad.

Jag har tänkt lite den senaste tiden, eller lite och lite, en hel del, särskilt när jag är ute och går, då tänker jag som bäst. Det är därför jag alltid vill gå själv, jag kan sträcka mig så långt att jag går med älsklingen, annars vill jag alltid gå själv (vilket alltid mamma stört sig på). Det är del av min självterapi att gå på Hardebergaspåret med musik i öronen och bara kunna tänka för mig själv, vara själv med mina tankar, att försöka sortera dem.

Jag undrar varför inget blir som jag tänkt mig, är jag för snäll? Sätter jag inte ner foten och säger att det inte är rätt? Ska jag behöva få dem att välja? Varför är det bara jag som säger att det är okej att gå dit, när det aldrig skulle ske tillbaka?

Jag stör mig.

Men men... Ska ha myshelg med älsklingen, glömma allt annat, snart är sommaren här, sen slipper jag det, sen slipper jag allt...

♥Min bäste vän♥

Klockan närmar sig ett denna lördagsnatt, Pluttrik sover gott bredvid mig, vaknar till ibland och ger mig ett leende innan han somnar om igen den sötisen. Hjärtat borde snart vara på hemväg från krogen så han ringer om en halvtimme eller nåt, han verkar ha haft skoj ikväll=)

Det bidde ingen film, inget singstar heller, lite tv innan Pluttrik somnade annars har vi bara legat tätt intill varandra och myst. Jag mår bra nära honom, snusar in mig vid hans hals som jag alltid gjort, benen ihoptrasslade och armarna om varandra, hämtade kraft och kärlek. Jag viskade till honom att jag aldrig skulle lämna honom,  hana drog mig närmare och lovade att aldrig lämna mig heller.

I många år har vi varit vänner, i flera år har vi varit bästa vänner. Du är den enda som funnits här hela tiden, stöttat, tröstat och uppmuntrat mig. Vänner tills vi är gamla och grå har vi länge sagt, och helt ärligt har jag aldrig tvivlat på det. Jag vet, att vad som än händer så kommer du aldrig vara längre än ett telefonsamtal bort.

Du är min bästa vän, den finaste vännen jag någonsin haft. Den finaste vännen jag någonsin kommer få.
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta♥

18

Jaha, då var man myndig!
Det blev en bra födelsedag ändå, det trodde jag minsann inte när jag satt gråtfärdig inne på rättskunskapen.
Jenny och Sofia, ni räddade min dag! Käkade upp en hel prinsesstårta med dessa två flickor (jag åt nog halva själv dock...) Stack lite tidigare från Multimedian med Jenny, wiho, det ska bli av! (Förhoppningsvis redan nästa vecka)

Ville bara säga TACK för alla sms, kramar och uppmuntran.
Speciellt tack till Jenny, Sofia, Pluttrik, Cicci, Älsklingen, Storebror och resten av familjen

Btw, grattis till sköldpaddorna som äntligen fått en lägenhet idag, rum till Ia-Fia tills det kommer småbarn!=D

Nu ska Fia-Ia mysprata med älsklingen, sen sova. Imorgon ska PA göras färdigt, sen blir det banken med mamma och antagligen lite shopping med henne och pappa

Natti världen<3

Min sista dag innan vuxenvärlden

Min sista dag som 17åring, mina sista timmar som "barn" iaf i lagens mening. Om några timmar har jag eget ansvar över mitt liv, alla mina pengar, skolan bla bla bla... Som jag skrev i skolbloggen innan idag, rent tekniskt skulle jag kunna gå ner till banken imorrn, ta ut alla mina sparade pengar och resa världen runt i ett halvår, göra av med vartenda öre. Jag skulle dock aldrig göra så, men den känslan att jag kan göra det är lite konstig och ovan.

Jag frågade Martin idag när vi väntade på bussen, ska det inte vara speciellt att fylla just 18? Han kollade lite skumt på mig och höll inte med, det är väl inget speciellt med det. Han har rätt, det känns inte så förbannat speciellt, känns inte ens som att jag ska fylla år imorrn. Det kommer inte vara någon ikväll som gång på gång frågar: hur känns det nu, är det pirrigt? Denna någon är antingen i Karlshamn eller Sthlm, vad vet jag, någonstans jobbar han iaf och kommer inte förrän imorrn kväll någongång. Det kommer inte vara någon som kommer inspringande 00.01, ger en stor kram och säger grattis på födelsedagen Lillasyster! Han är i Sthlm, hemma i Sthlm och detta kommer bli min första födelsedag utan honom. Ni vet alla hur jag tycker om förändringar men även de bra förändringarna kommer inte hjälpa mig imorrn för min älskade pojkvän kommer inte heller vara här.

Klockan 8 imorrn kommer mamma och mormor intågande, sjungandes Ja må hon leva och det blir att sätta på ett leende, för vem deppar på sin födelsedag?

Hur kommer då mitt "vuxna" liv börja?
Med en depression, antal månader efter i skolan, utan större delar av de människor jag älskar mest, mediciner som får min kropp att reagera som den inte borde, gråten i halsen och falska leenden...

Men vet ni vad, jag ska göra nåt jag inte gjort på många, många månader, jag ska se vad som är positivt med:
Jag har en familj som älskar mig och aldrig skulle lämna mig, en pojkvän som älskar mig över allt annat, underbara nära vänner som alltid finns här, möjligheten att ta studenten fast skolarbetet inte är klart, en ny syn på livet och för första gången på 15 förbannade månader ser jag ett ljus i slutet av tunneln...

Säg varför det måste vara jag


Jag drömde om Killebäck inatt, jag var tillbaka, i min gamla klass, bland mina gamla lärare i mina gamla klassrum. Det var som att inget hade ändrats, mer än att vi alla var äldre. Det var fortfarande samma allmänna mobbing när fel svar kom på Henkes frågor, samma tjatter och för mig samma tomhet som förrut. Den enda skillnaden från då är att jag skrek, jag skällde ut min klass för hur de var, mot mig och mot varandra, något jag aldrig gjorde på den tiden. Inte för att jag var feg och inte skulle våga, det var aldrig något problem, hur nertryckt jag än blev hade jag min egen styrka kvar, men jag tyckte aldrig det var lönt att skrika på dem, jag visste att ingen skulle lyssna ändå.

Du tror väl att min ensamhet är värst
men det är när ni väl ser mig
som jag verkligen blir rädd
Förklara snälla så att jag förstår
varför ni tystnar när jag kommer
och ni skrattar när jag går
Säg varför det måste vara jag
som har ryggen upp mot väggen
bara hud mot hårda orden
som får rivas, klösas, bitas
för mitt liv mot alla andra
Det finns ingen belöning och jag kräver ingenting
bara att aldrig nånsin tvingas hålla käften.

Jag hatar, verkligen hatar den reklamen, för den får mig att tänka, minnas den tiden som satt såna djupa spår i mig, sår så djupa att de aldrig kommer läka. Jag sluter mig när jag ser den på tv:n, ligger patrik bredvid mig drar han alltid mig tätt intill sig, han vet hur jag blir, men han är inte här, mamma och mormor är ute och tystnaden i huset på blåmesvägen är övermäktig.

Jag älskade det alltid förrut, vara hemma själv, kunde göra vad jag ville en stund, jag njöt av varje sekund. Numera klarar jag det rätt bra igen, men det fanns stunder då jag inte klarade 5 minuter själv i detta hus, jag var säker på att mamma och pappa aldrig skulle komma hem till mig igen, att de hade lämnat mig. Det är skrämmande hur ens hjärna sabbas av en depression...

Tystnad är något kusligt för mig, särskilt här hemma, det finns för mycket hemska minnen och känslor i väggarna och jag kan ärligt säga att jag inte känner mig särskilt trygg här längre, inte efter allt som har hänt, detta är, skrämmande nog, ingen trygg plats för mig.
 
Hos mormor är och har jag alltid varit tryggast, morfars närvaro känns av och jag vet att han skyddar oss. Även i Halland känner jag mig trygg, även om älsklingen är i skolan och svärföräldrarna jobbar så finns det ett lugn där som betyder ofantligt mycket för mig. Jag är en i familjen där, det har jag varit sen första helgen där uppe och det har blivit ett andra hem med en pojke som älskar mig över allt annat och en familj som jag vet bryr sig om mig. Jag bara hoppas att tystnaden i mitt eget hem en dag kommer vara något positivt igen, istället för något jag anser jobbigt och förknippat med jobbiga minnen. Jag hoppas att jag en dag kan vara trygg i mitt eget hem igen...


Tårar av kärlek

Det gick rätt bra ändå, var lite nere igår men ändå ovanligt pigg, iaf psykiskt.
Vår sista halvtimme var underbar, låg i sängen och myste, kysste varandra ömt och det kändes som om tiden stod stilla.

Men klockan gick, du reste dig upp och jag följde efter, satte mig på trappan i hallen eftersom huvudet snurrade, du sa till pappa att du var klar att åka och knöt dina skor medan jag lutade mig mot dig där jag satt på trappan, njöt av din närhet. Du kramade om mamma och mormor när pappa gick mot bilen, du drog försiktigt upp mig och höll mig stadigt i dina armar, vi stod där en stund, försökte samla kraft av varandra, en sista kyss, ett sista viskande jag älskar dig när plötsligt allt brast.

Jag trodde jag skulle klara mig denna gången men tårarna rann, jag visste att jag var tvungen att släppa dig. Jag viskade hur mycket du betydde för mig, kysste dig några gånger till innan du motvilligt slet dig från mig. Jag gick fram till dörren, trots att mina ögon var tårfyllda såg jag sorgen i dina. Jag stängde försiktigt dörren, ljudet av bilen som körde iväg fick mig att falla ihop. Tårarna föll mot mina ben där jag satt med knäna uppdragna till bröstet. Mamma kom springande och omfamnade mig. På något sätt tog jag mig in till min säng, det tog inte många sekunder förrän Johan låg bredvid mig, tröstande som bara en bror kan vara. Jag somnade på din kudde, lukten av dig satt kvar, den fick mig att somna tryggt.

Jag vaknade av Empty Room på mobilen, ett sms som fick mig att börja le

...Med dig i mitt hjärta är livet ett hopp.
Utan dig kan jag inte leva.
För det är dig jag älskar.
Det är dig jag vill ha.
Så lämna mig aldrig.
För då finns inte jag kvar

Patrik Lennart Alexander Karlsson, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Det är vi för alltid, jag lovar att vara din, i resten av mitt liv...♥

Buhu

Jag tjurar, det är typ ingen som kommenterar min blogg längre, skärpning på er!

Nu ska jag sova, börjar bli varm igen, hoppas jag klarar mig utan feber, måste verkligen till skolan...

Puss och natti<3

RSS 2.0