Regnet öser ner i Varberg, det enda ljuset utanför kommer från gatlyktorna. Vattendropparna rinner sakta neråt på glaset. Jag tänker på alla tårar jag blinkat bort den senaste halvtimmen. De vill komma fram, rinna fritt, men det låter jag dem inte göra, inte nu. Fast vagnen är knökfull har jag aldrig känt mig så ensam som nu.


Jag kollar ut genom fönstret, allt är svart där ute. Tillbaka stirrar en blek flicka, ledsamheten hon inte ens försöker dölja.

Plötsligt börjar flickan att le, hon fylls av samma värme i kroppen som hon gjort varje gång han kysst henne i gårdagens kyla på stranden.


Tåget står stilla och regndropparna börjar samlas på rutan igen. Hon såg dem inte längre, hon såg bara sitt eget leende i rutan. Hon kom fram till att han har rätt

"Jag finns alltid med dig"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0