Ett mörker

Det är mörkt i det blåa rummet, det enda ljuset kommer svagt från datorns skärm. Utanför bildar gatlyktorna de välbekanta skuggorna av blommorna och fönstret mot den vita garberoben. Elementet är avstängt och fönstret står på glänt, den nollgradiga luften närmar sig sakta flickans nakna ben i sängen. Hon njuter av tystnaden, allt som hörs är datorns surrande, annars är allt tyst, alla sover, alla utom hon.

Hon vänder huvudet mot fönstret, blundar och känner kylan omfamna hennes ansikte. Hon andas lugnt, försöker hitta en känsla, vad som helst, men allt inom henne är tomt. Kylan känns i hennes andetag, hon drar den långt ner i lungorna, det som alltid har hjälpt förrut, fått henne att känna sig levande även när livet varit som värst. Hon drar ett sista djupt andetag och håller andan, fortfarande samma tomhet, inga känslor.

Hon känner att det är på väg, det hon fruktar mest, den apatiska känslan som så ofta slukat henne under de värsta tiderna. Känslan av hopplöshet och ångest, inget mer. Så har hon kunnat gå runt dagar i sträck, inget skratt, inte ens ett leende, bara likgiltighet till livet.

Hon vet att det är hopplöst att kämpa emot, har aldrig funkat och kommer aldrig funka. När känslan väl är på väg går det inte att stoppa den, den kommer sluta henne, göra henne till en maskin igen. En maskin utan känslor, utan hopp och utan tro.

Gråten sitter henne tjockt i halsen, hon känner att hon sluts in i mörkret, där det  bara finns hon.

Tvivla aldrig på att hon älskar er, för det gör hon
av hela sitt hjärta


Kommentarer
Postat av: Tette

Vilket fint inlägg, men låter väldigt dramatiskt!

2009-01-21 @ 15:44:08
URL: http://tetteandersson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0