Tankar om livet

Jag tänker mycket, funderar, klurar, vad vill jag?
Jag pendlar mellan att tjäna pengar och göra en skillnad i världen, det ena kan tyckas själviskt, men det är väl egentligen så de flesta av oss tänker.
På facebook heter jag: Josefin is mad, mad I tell you!
Kanske ligger det något i det, är jag galen eller realistisk? Pluttrik hävdar de senare vilket ju känns betryggande, men stämmer det?
Är jag galen för mina tankar om att åka till ett av världens fattigaste länder, bo, arbeta, ses som en jämlik?
Kanske
Jag vet inte

Har prov imorrn
Fan
Vill inte
Har ingen ork, vill härifrån
Flyga
Vara fri
Leva mitt liv utan beskymmer

Tack för patrik, min livhanke, gud vet vad jag hade gjort utan honom

Kring, jag saknar dig som fan...

Godnatt

Våga

Min mamma gjorde ett kollage till mig som jag fick på min student. Tidningsrubriker som hon har samlat genom åren och satt upp på ett A2 papper. Jag stod och kollade på den idag och fastnade med blicken på en dikt.

Våga
Våga vara
Våga skratta
Våga gråta
Våga tro
Våga ändra dig
Våga hjälpa
Våga bli arg
Våga stanna
Våga gå
Våga chansa...

Jag har en klump i magen, en klump som inte precis blir mindre av att jag precis kollat färdigt på Den vita masajen, en film om en schweizisk kvinna som blir kär i en masaj i Kenya, lämnar hela sitt liv och flyttar ner till honom. Det är en sann berättelse, en väldigt gripande sådan, boken är bland de bästa jag någonsin läst.

Vågar jag? Vågar jag, eller rättare sagt klarar jag att åka till andra sidan jordklotet i 6 månader. Klarar jag 6 månader utan min familj, Patrik och mina närmaste vänner. Klarar jag av att leva och klara mig själv ett halvt år? Klarar jag 6 månader utan mammas trygga famn, pappas kramar, Patriks närhet eller Johans skratt?

Jag vet inte, jag vill, men klarar jag det? 

.

Tomhet
Ensam
Känslan av något gammalt
Jag kan se ditt leende
Höra ditt skratt
Avlägset

Jag undrar
Grubblar
Vad döljer du?
Vad finns bakom ytan?

Jag såg
Har sett förut
Men inte längre

Vad hände?
Med oss
Mig
Dig
Vi

Finns det
Vi
Du
Jag

Borta
Ja
Nej
Kanske?

Vem vet
Du
Jag
Ingen

Det är...

...tyst
mörkt
öde
Rummet är svart
kusligt
ensamt
Du är själv
ensam
Ingen famn fylld av kärlek
värme
trygghet
Bara du
ingen annan



Du känner hur kylan slår emot den fuktiga, instängda värmen
Du saknar hans famn, hans huvud tätt intill ditt
Du saknar honom

Något inom dig skriker efter honom, men vad gör det? Han sover lugnt i sin säng, er säng över 20 mil iväg

Du kommer också somna, det ser medicinerna till, men när du vaknar?

Ingen famn att krypa in i
Inget leende att få
Ingen att viska till ömt jag älskar dig

Du är själv
ensam

Du är, och förblir bara du varje gång du somnar, varje gång du vaknar:


Du är bara du

She's baaack...

Jag har, skrämmande nog, inte skrivit på närmare tre veckor nu. Varför vet jag inte, brist på tid kanske?
En underbar student och en bal på slottet, helt jäkla fantastiskt men ändå har jag dragit mig för att skriva om dessa saker. Jag tror jag är rädd för att bryta ihop, förstå att allt är slut, så därför gör jag som strutsarna, sticker ner huvudet i sanden, det är lättast så...

Jag ska ha en underbar sommar, fylld med kärlek till de som står mig närmast, men ändå känns det inte som sommarlov än. Hade en underbar dag med jenny, sigge, tette, martin och älsk igår, men sommarlov? Icke.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram, men jag ville få ner mina tankar. Just nu känner jag mest för att gå ut på åkern utanför och bara skrika tills lungorna spricker, men vad hjälper det? Inget, det är aldrig nåt som hjälper...

<3

13 days and counting...

Om två veckor har jag tagit studenten.
Om två veckor tar 12 års arbete slut.
Om två veckor försvinner tryggheten av skolan
Om två veckor undrar jag hur jag mår, hur jag känner mig, hur tankarna flyger runt i min skalle.

Tiden går så snabbt men samtidigt så långsamt. Var det verkligen så länge sen jag gick mot Edison Park med Emma och tvillingarna, nervös inför framtiden?

Det var nog det ändå, jag vet inte, allt bara snurrar om jag ska vara ärlig.

Ciccis syster sa igår vid tennisen att hon var nervös, de skulle få veta klasserna till Kille nästa vecka. Jag log vid minnet av när jag fick min klasslista i slutet av 5:an, stack in huvudet i klassrummet och ropade med ett leende på läpparna till Bea att vi hade kommit i samma klass. I 10 år har jag nu gått med tvillingarna, jag har 10 år av minnen med dem och när jag satt skrattandes hemma hos dem i onsdags märkte jag hur mycket av dessa minnen man aldrig tänker på.

Om två veckor börjar sommarlovet, till hösten ska det sista göras klart i alla kurser, sen är jag fri att göra vad fan jag vill. Befriande men skrämmande, men jag tror ändå jag är redo, redo att börja leva mitt liv...

Tankar

Jag, precis som alla andra, har blivit rätt kass på att skriva blogg på sistone, men det är just det, har man inget att skriva om är det inget kul, då blir det bara som utfyllnad.

Jag har tänkt lite den senaste tiden, eller lite och lite, en hel del, särskilt när jag är ute och går, då tänker jag som bäst. Det är därför jag alltid vill gå själv, jag kan sträcka mig så långt att jag går med älsklingen, annars vill jag alltid gå själv (vilket alltid mamma stört sig på). Det är del av min självterapi att gå på Hardebergaspåret med musik i öronen och bara kunna tänka för mig själv, vara själv med mina tankar, att försöka sortera dem.

Jag undrar varför inget blir som jag tänkt mig, är jag för snäll? Sätter jag inte ner foten och säger att det inte är rätt? Ska jag behöva få dem att välja? Varför är det bara jag som säger att det är okej att gå dit, när det aldrig skulle ske tillbaka?

Jag stör mig.

Men men... Ska ha myshelg med älsklingen, glömma allt annat, snart är sommaren här, sen slipper jag det, sen slipper jag allt...

Min sista dag innan vuxenvärlden

Min sista dag som 17åring, mina sista timmar som "barn" iaf i lagens mening. Om några timmar har jag eget ansvar över mitt liv, alla mina pengar, skolan bla bla bla... Som jag skrev i skolbloggen innan idag, rent tekniskt skulle jag kunna gå ner till banken imorrn, ta ut alla mina sparade pengar och resa världen runt i ett halvår, göra av med vartenda öre. Jag skulle dock aldrig göra så, men den känslan att jag kan göra det är lite konstig och ovan.

Jag frågade Martin idag när vi väntade på bussen, ska det inte vara speciellt att fylla just 18? Han kollade lite skumt på mig och höll inte med, det är väl inget speciellt med det. Han har rätt, det känns inte så förbannat speciellt, känns inte ens som att jag ska fylla år imorrn. Det kommer inte vara någon ikväll som gång på gång frågar: hur känns det nu, är det pirrigt? Denna någon är antingen i Karlshamn eller Sthlm, vad vet jag, någonstans jobbar han iaf och kommer inte förrän imorrn kväll någongång. Det kommer inte vara någon som kommer inspringande 00.01, ger en stor kram och säger grattis på födelsedagen Lillasyster! Han är i Sthlm, hemma i Sthlm och detta kommer bli min första födelsedag utan honom. Ni vet alla hur jag tycker om förändringar men även de bra förändringarna kommer inte hjälpa mig imorrn för min älskade pojkvän kommer inte heller vara här.

Klockan 8 imorrn kommer mamma och mormor intågande, sjungandes Ja må hon leva och det blir att sätta på ett leende, för vem deppar på sin födelsedag?

Hur kommer då mitt "vuxna" liv börja?
Med en depression, antal månader efter i skolan, utan större delar av de människor jag älskar mest, mediciner som får min kropp att reagera som den inte borde, gråten i halsen och falska leenden...

Men vet ni vad, jag ska göra nåt jag inte gjort på många, många månader, jag ska se vad som är positivt med:
Jag har en familj som älskar mig och aldrig skulle lämna mig, en pojkvän som älskar mig över allt annat, underbara nära vänner som alltid finns här, möjligheten att ta studenten fast skolarbetet inte är klart, en ny syn på livet och för första gången på 15 förbannade månader ser jag ett ljus i slutet av tunneln...

Säg varför det måste vara jag


Jag drömde om Killebäck inatt, jag var tillbaka, i min gamla klass, bland mina gamla lärare i mina gamla klassrum. Det var som att inget hade ändrats, mer än att vi alla var äldre. Det var fortfarande samma allmänna mobbing när fel svar kom på Henkes frågor, samma tjatter och för mig samma tomhet som förrut. Den enda skillnaden från då är att jag skrek, jag skällde ut min klass för hur de var, mot mig och mot varandra, något jag aldrig gjorde på den tiden. Inte för att jag var feg och inte skulle våga, det var aldrig något problem, hur nertryckt jag än blev hade jag min egen styrka kvar, men jag tyckte aldrig det var lönt att skrika på dem, jag visste att ingen skulle lyssna ändå.

Du tror väl att min ensamhet är värst
men det är när ni väl ser mig
som jag verkligen blir rädd
Förklara snälla så att jag förstår
varför ni tystnar när jag kommer
och ni skrattar när jag går
Säg varför det måste vara jag
som har ryggen upp mot väggen
bara hud mot hårda orden
som får rivas, klösas, bitas
för mitt liv mot alla andra
Det finns ingen belöning och jag kräver ingenting
bara att aldrig nånsin tvingas hålla käften.

Jag hatar, verkligen hatar den reklamen, för den får mig att tänka, minnas den tiden som satt såna djupa spår i mig, sår så djupa att de aldrig kommer läka. Jag sluter mig när jag ser den på tv:n, ligger patrik bredvid mig drar han alltid mig tätt intill sig, han vet hur jag blir, men han är inte här, mamma och mormor är ute och tystnaden i huset på blåmesvägen är övermäktig.

Jag älskade det alltid förrut, vara hemma själv, kunde göra vad jag ville en stund, jag njöt av varje sekund. Numera klarar jag det rätt bra igen, men det fanns stunder då jag inte klarade 5 minuter själv i detta hus, jag var säker på att mamma och pappa aldrig skulle komma hem till mig igen, att de hade lämnat mig. Det är skrämmande hur ens hjärna sabbas av en depression...

Tystnad är något kusligt för mig, särskilt här hemma, det finns för mycket hemska minnen och känslor i väggarna och jag kan ärligt säga att jag inte känner mig särskilt trygg här längre, inte efter allt som har hänt, detta är, skrämmande nog, ingen trygg plats för mig.
 
Hos mormor är och har jag alltid varit tryggast, morfars närvaro känns av och jag vet att han skyddar oss. Även i Halland känner jag mig trygg, även om älsklingen är i skolan och svärföräldrarna jobbar så finns det ett lugn där som betyder ofantligt mycket för mig. Jag är en i familjen där, det har jag varit sen första helgen där uppe och det har blivit ett andra hem med en pojke som älskar mig över allt annat och en familj som jag vet bryr sig om mig. Jag bara hoppas att tystnaden i mitt eget hem en dag kommer vara något positivt igen, istället för något jag anser jobbigt och förknippat med jobbiga minnen. Jag hoppas att jag en dag kan vara trygg i mitt eget hem igen...


An end of an area

Det är onsdag och jag vill bara hem. Klumpen i magen är stor och jag pallar bara inte mer. Du sitter en meter ifrån mig men avståndet skulle kunna vara en mil, inte ett ord, inte en blick, har jag verkligen förtjänat detta?
Plötsligt blir det fart på dig, du pratar emot bara för sakens skull, jag blir så irriterad på dig, men samtidigt är det bra.

Under snart 2 år har jag älskat dig av hela mitt hjärta, stått här och tagit din skit gång på gång, varit den du alltid trampat på, varför har jag stått kvar? För att jag älskade dig, det gör jag fortfarande, men nu är du fan inte längre värd besväret, du släpper jag er båda, ni är värda min tid, min uppskattning eller min vänskap

Lördag

Jag deppar, jag är förbannat negativ och deppar för tillfället.

Jag behöver närhet för att må "bra", en närhet som farmor och farfar inte förstår sig på, som inte är naturlig eller förstående för dem. En närhet som jag lärt mig att bara min familj, allra närmaste vänner och min pojkvän kan ge mig.
Jag behöver en kram av min bror, ligga i mammas famn, höra ciccis skratt eller bara få ligga tätt intill min pojke, jag behöver nåt för att känna mig älskad, att nån bryr sig.

Brodern flummiga samtal innan piggade upp mig, likaså min älsklings samtal, bara ljudet av hans andetag och småprat kan lugna ner mig, fylla mig av en sorts närhet även om han är förbannat många mil ifrån mig.

Jag har dåligt samvete att jag mest ligger här i källaren och sover eller vilar, men jag orkar inte, orken är slut, alla reservkrafter med, vad som får mig att fortsätta vet jag inte ens, antagligen är det ni, eller nog inte alla som läser bloggen, något säger mig att de som läser inte bara står mig närmast, en del är nog ni som lovade att alltid finnas här men som försvann, feghet men nu även ni som inte längre tror mig, att jag hittar på hur jag mår. Ni människor kan rent ut sagt dra åt helvete, sluta fråga när jag kommer till skolan för jag vet att ni ändå inte bryr er. Ni skulle vara de som stod mig närmast med ni satte en kniv i ryggen när jag behövde er som mest, för det kommer jag aldrig förlåta er...

Jag längtar till påsken, den ska spenderas med mina äkta vänner och min familj med framför allt mina tre pojkar, min bror, min älskling och min bästa vän, de som alltid skyddar mig, de som alltid kommer finnas här, de som jag älskar mest...

Jag...

hatar att hon gråter
Jag hatar att min tröst känns så klen
Jag hatar allt som drabbar oss
Jag hatar att jag inte kan förhindra ett skit av det
Jag hatar känslan jag får om natten när jag ligger där ensam i mitt tysta svarta rum
Jag hatar ensamheten
Jag hatar att folk inte kan förstå
Jag hatar de som vägrar lita på mig
Jag hatar avståndet till honom som gör mig lycklig
Jag hatar maktlösheten
Jag hatar mina känslor
Jag hatar mitt liv
Jag hatar mig själv...


Aldrig...

Aldrig

Blunda
glömma
ta för givet


De vi älskar
vet allt

ger oss


Kärlek
lycka
hopp

en anledning att


Leva
tro

lyckas

förstå


Det är ni

som aldrig kommer


Glömmas

förstås

släppas


Ut i det fria

din hand

min hand

tillsammans igen


Ska vi få vara

som en drog ger oss


Tårar

skrik

saknad


Efter er

vi älskar

vid liv


Hålls ni i våra

Tankar

hjärtan

tårar


För de vi älskar mest

lämnat oss

ensamma till världen


Är vi ärrade av

Saknad
svek
allt vi vill

Ha er tillbaka
i vår famn

Hålla
känna
aldrig släppa

I våra
hjärtan
tankar
tårar
ni som betyder mest...


Hallelujah

Hallelujah med Kate Voegel går på iPoden, Jenny och Sebbe sitter bredvid mig utanför Annikas rum och jobbar. Även om jag älskar dem så försöker jag stänga ute ljudet av dem. Vill bara höra musiken och inget annat, koppla bort allt annat, alla tanker, alla känslor, allt. Jag försvinner in i min egen värld, i mörket där det bara finns jag, ingen annan, bara jag. Musiken känns avlägsen, allt är svart. Klumpen i magen har växt upp i halsen, det är jobbigt att andas, halsen är tjock.

And it's not a cry,
That you hear at night,
It's not somebody who's seen the light.
It's a cold and it's a broken hallelujah...

Hon vill ge upp, lämna allt och alla, men hon lovade dig att aldrig ta det sista steget, det man aldrig kan ångra. Hon kämpar, inte för sin egen skull, hon kämpar för er...


Viljan att leva

Nu ligger hon här i sin säng igen, hjärtat sitter och sjunger i telefonen som de nu pratat i drygt 1,5 timme (det är rätt praktiskt att båda numera har tele 2!)

En hel vecka har hon spenderat hos älsklingen, även om det tyst och tomt runt henne nu ler hon åt alla små trudelutter och ord som han säger. Han gör henne lycklig, veckan uppe hos honom har varit underbar, hon kände sig som sig själv igen. Tätt intill honom mår hon som bäst<3

I tisdags kom hon hem och världen rasade, hon mår skit och inget går som hon vill.

Men hon lovade Tanja en sak idag, att aldrig ge upp. Du håller mig vid liv, precis som Jenny, Kring och Hjärtat gör. I helgen kommer sköldpaddorna ner, Plutrik och Cicci kommer hem och det känns som jag kan fixa det, med er hjälp, för jag vet att ni aldrig tänker släppa mig.

För det betyder ni allt<3

Aldrig ensam

Flickan satt i sin ensamhet, blickade ut över vattnet
Vågorna rullade upp mot stenarna under henne
Måsarna hördes på avstånd, annars var det tyst
I hennes värld fanns bara hon, ingen annan, bara hon
Hon undrade vad som fanns på andra sidan vattnet
Hon ryckte på axlarna och hoppade


Det iskalla vattnet chockade henne, ändå lät hon sina lungor fyllas.
Vattnet hade letat sig in under hennes kläder, huden frös, hela hon frös.
Hon spärrade upp ögonen, tvingade tillbaka överlevnadsinstinkten som ville pressa henne mot ytan


Hon såg honom framför sig, han hade ett vitt sken runt sig, hennes livs kärlek, där var han.
Lugnet la sig runt henne, hon visste att han väntade på henne
Hon drog en sista suck, en sista tanke
Nu kommer vi vara tillsammans för alltid
Innan den sista livsstrimman rann ur henne


Ett mörker

Det är mörkt i det blåa rummet, det enda ljuset kommer svagt från datorns skärm. Utanför bildar gatlyktorna de välbekanta skuggorna av blommorna och fönstret mot den vita garberoben. Elementet är avstängt och fönstret står på glänt, den nollgradiga luften närmar sig sakta flickans nakna ben i sängen. Hon njuter av tystnaden, allt som hörs är datorns surrande, annars är allt tyst, alla sover, alla utom hon.

Hon vänder huvudet mot fönstret, blundar och känner kylan omfamna hennes ansikte. Hon andas lugnt, försöker hitta en känsla, vad som helst, men allt inom henne är tomt. Kylan känns i hennes andetag, hon drar den långt ner i lungorna, det som alltid har hjälpt förrut, fått henne att känna sig levande även när livet varit som värst. Hon drar ett sista djupt andetag och håller andan, fortfarande samma tomhet, inga känslor.

Hon känner att det är på väg, det hon fruktar mest, den apatiska känslan som så ofta slukat henne under de värsta tiderna. Känslan av hopplöshet och ångest, inget mer. Så har hon kunnat gå runt dagar i sträck, inget skratt, inte ens ett leende, bara likgiltighet till livet.

Hon vet att det är hopplöst att kämpa emot, har aldrig funkat och kommer aldrig funka. När känslan väl är på väg går det inte att stoppa den, den kommer sluta henne, göra henne till en maskin igen. En maskin utan känslor, utan hopp och utan tro.

Gråten sitter henne tjockt i halsen, hon känner att hon sluts in i mörkret, där det  bara finns hon.

Tvivla aldrig på att hon älskar er, för det gör hon
av hela sitt hjärta


Hon

Flickan undrar vad som hände, vad som gick fel
Hon blundar, försöker minnas
Glädjen och lyckan, borta
Hon blundar hårdare
Inget händer
Hon slår upp ögonen
Allt är svart
Hon famlar i mörkret efter något, vad som helst
Där finns inget

Hon ger upp och blundar
Låter hennes eget mörker ta över henne igen


Julen var här

Nu är julafton officiellt slut, varit slut i flera timmar faktiskt!

Det blev en bra julafton, fick träffa mormor i förmiddags och sen har man varit med föräldrarna, farmor, farfar och Pelle! Kalle var lika underbart som vanligt, mamma och jag satt och sjöng vartenda låt! Farfars köttbullar var utsökta, han hade till och med fixat ål till mig!
Julklapparna var fina och genomtänkta, visst verkar det som en perfekt jul?!


Sebbe sa åt mig att glädjas åt de jag firade jul med istället för att sörja de som inte var med, och det försökte jag verkligen. Men att jag saknade min bror är väl en självklarhet, och det hördes på hans röst att han saknade oss med. Sen finns det ju en till...

Jag satt som vanligt på huk vid din grav, stirrade på den snirkliga texten. Sten Lundqvist. Pratade med dig som jag brukar göra, jag berättade vad som gör din lilla ögonsten lycklig.

Klockan är 2, det är helt tyst i huset i Vä, det enda som hörs är datorn och pappas snarkningar från andra sidan källaren. Päronen och farfar har sovit i flera timmar, farmor la sig för en timme sen, Pelle sover han med, kanske i sin soffa, kanske i handfatet, vem vet! Bara lilla Ia är vaken och som vanligt ligger hon med datorn i knät och pratar med hjärtat.


Inte för att jag lär sova snart, men ändå!

Godnatt vännerna mina, hoppas ni har haft en underbar julafton!<3


5 dagar kvar...


Tisdag

Sitter och redigerar bilder på Multimedian, alla är skitsega och för ovanlighetens skull är det tyst i klassrummet, bilden på mig och Storebror är klar, vi står i Central Park vid isrinken julen -06, en av de bästa bilderna på oss i min mening.
Tycker om att redigera bilder, det får ta sin lilla tid och man måste koncentrera sig vilket jag behöver just nu, orkar inte tänka på allt annat.

Jenny sa en sak när vi gick arm i arm från cc-house idag.
"Jag låter inte killar såra mig, de är inte värda det"

Tack för du finns Jenny<3

Tidigare inlägg
RSS 2.0